“Nejd” är ett gammalt och ganska ovanligt begrepp i det svenska språket. Svensk Ordbok beskriver det som ett “område av omgivande natur, ofta vacker sådan”. Beskrivningen passar väl in på hur vi ser på skogen och det känns även bra att använda ett så gammalt och fint ord. Därför valde vi namnet Skogsnejd. Här följer några exempel på när ordet använts.

I “Historiskt-geografiskt och statistiskt lexikon öfver Sverige” (1859-1870) där ”hemmanet” avser Björkfors, en tidigare småort i Kalix kommun. http://runeberg.org/hgsl/1/0269.html

Hemmanets spannmåls-afkastning har hittills dock varit obetydlig, emedan de flesta skördar skadats af den i skogsnejderna häromkring, vanligen omkring den 10 Augusti, infallande nattfrosten.

Används även i en passage i “K.J själv” av Klara Johanson, 1875-1948. https://www.adlibris.com/se/e-bok/kj-sjalv-9789146229131 

Klara Johanson, 1875-1948, var författare och ansedd litteraturkritiker. Hon blev den första kvinnan att ta studenten i hennes hemstad Halmstad och var en av ett tjugotal kvinnor som studerade vid Uppsala universitet i slutet av 1800-talet. Under signaturen K.J. och pseudonymen Huck Leber skrev hon kritik, essäer och kåserier för bland annat Fredrika-Bremer-Förbundets tidskrift Dagny, Stockholms Dagblad och Svenska Dagbladet. K.J. själv utkom postumt 1952 och innehåller ett urval artiklar från Stockholms Dagblad, Hertha, Tidevarvet och andra publikationer.

Tyst och spårlöst ville han försvinna: ingen skulle höra skottet, ingen som kände honom skulle se hans lik. Ett främmande land, en enslig skogsnejd, en nästan obeträdbar klippa som stupade brant ner i ett mäktigt vattenfall — så noga beräknande utsåg han lokalen för sin yttersta stund.

Även i en dikt av den nutida poeten Georg Möller.

I VÅRENS FRYLIGA DIS
Duvorna leker bland skillan,
på skirgrön matta de letar.
De spänner sin gunst att betrakta
iförd en ostronens skrud.

Dagar som vankar och kluckar,
på lätta små tår de trippar.
De pickar och tittar i jorden,
vilar i körsbärens dur.

Med grågrön hjässa ett skimmer,
av rosa fjädrar som glittrar.
Med vingslag så rappa på himlen,
tecknar ett vitt streck en arm.

Ståtlig men ängslig hon rör sig,
med klorna måla en canvas.
En skepnad mot daggfyllda liljor,
i vårens fryliga dis.

Med kraftfulla skuggor som faller,
morgonen väcker ett grässtrå.
Att höra hur knopparna knäpper,
på grenens praktfulla fresk.

Där svävar vår duva på kvisten,
och dansar vildsint bland vårlök.
Hon spelar sin skogsnejd bekant,
i parkens gäckande bur.